Om mig, Pelle Jageby

Född 1953. Vattuman, vinterbror - eller som min själsbroder, den norske trubaduren Lillebjörn Nilsen uttrycker det i sången med samma namn; ”di samme stjerner satte kursen da vi spratt ut av våre mödre”. Liten Pelle

Jag växte upp i stadsdelen Hedvigsborg i Borås och i Gånghester utanför Borås,(mina vänner säger Walkinghorses och tycker det är roligt). Mina universitet var i Gånghester, Målsryd, Dalsjöfors och Palmelundskolan på Norrby i Borås. På Norrby spelade jag fotboll i IF och därför är mitt fotbollshjärta blåvitt - fortfarande! Var fremmedarbeider* i Oslo och kom sedan tillbaka till Sverige igen.

Det var något som hände i min uppväxt, något som mina föräldrar förmedlade som stannat kvar i mitt hjärta - hela livet. Känslan för de ”små” människorna, de mindre bemedlade.Familjen solbadar

Det är fortfarande för dem jag spelar: De okomplicerade människorna från enkla ursprung. Och ibland för att förstå mig själv. Tack Gunnar och Ingeborg; ni kunde inte ha visat vägen på ett bättre sätt! Jag älskar er.


Alla kan spela

Sedan råkade jag ju växa upp under 1960-talet när världen förändrades ganska mycket på olika plan. Politiska skeenden som morden på Kennedy, Martin Luther King och Malcolm X, Vietnamkriget, studentupproren, etc. ackompanjerades av musikaliska gränsöverskridanden hos Beatles, Samjam spelarJimi Hendrix, Bob Dylan och andra. Och allt åskådliggjordes i den världsomspännande ungdomskulturen, där vi var många som hittade identiteter som gick vid sidan av allfarvägen.

Sedan kom proggen, vars betydelse självutnämnda historieskrivare – och ofta de som gjort klassresan – försökt marginalisera och reducera till en lite löjeväckande ungdomsnyck. Man glömmer det stora kärleksbudskapet som doldes av politiska pamfletter och kampslogans. Kärleksbudskapet: alla kan spela! Känn på det. Alla kan spela! Underbart.Bröderna Marks i trappan

Och vi gjorde det, jag och kompisarna. Började spela och drömma. Vi greppade allt från gitarr-attrapper till riktiga guror. Smög ner i källare och lyssnade till Beatles senaste, började skriva själva.

Vi gick från finniga förstagångspopare till visgrupp, till Samjam som spelade grekisk, irländsk och svensk folkmusik och eget, och som utvecklades till Bröderna Marks (jag hade flyttat till Karin i Marks kommun) och vidare till Någorlunda Mogna Män (ja, vi hette så och är Någorlunda Mogna Mänstolta över det).

NMM hade bland annat ett program som hette ”I döda trubadurers sällskap” där Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Björn Afzelius sammanstrålade i det tänkta och drömda mötet.

Naturligtvis har jag också spelat helt på egen hand. Inte minst med mina barnprogram som jag turnerat Sverige runt med och de sånger jag skrivit och spelat in med barn. Jag har frilansat i flera omgångar på Sveriges Radio,Pelle i Holland skrivit en diktsamling med Bo Scharping ”Europeiska bilder” och gjort musiken till en TV-serie för barn i SVT, ”Morfars hus”. Jag harvarit och spelat på pubar på Irland, varit gatumusiker i Köpenhamn, Nice och Paris, spelat på musikfestivaler i Danmark och Polen, etc.

Jag har också fått ett antal kulturstipendier: Älvsborgs läns landstings kulturstipendie, Marks kommuns kulturstipendie (ur Emil och Vivi Johanssons minnesfond), Beklädnads kulturstipendie och Vänsterpartiet Västra Götalands kulturstipendie. Tillsammans med Bennie Åkerfeldt har jag också utsetts till Årets folkbildare i Västra Götaland. Jag har också fått ekonomiska bidrag för musikproduktioner av Stiftelsen Föreningssparbanken Sjuhärad, Tore G Wärenstams fond (Borås Tidning), ABF och Marks kommun.


Lusten att uttrycka sig kom från Ida

Jag har funderat ibland på var det började med musiken och lusten att uttrycka sig på det här sättet. Och det kommer nog från mormor Mormor Ida på balkongenIda. Jag har många minnen av att hon sitter och sjunger. Hon hade en benhård tro på att hennes Gud och socialdemokratin skulle skapa en bättre värld. Hon födde 15 barn till världen och då behövdes nog sången för att orka emellanåt - i musiken finns alltid kraft.

Det är skönt att veta var man kommer ifrån. Om jag tar fram ett foto av mig själv som barn är det mycket viktigt för mig att jag kan vara ärlig och säga till mig själv att jag rest i den riktning mina drömmar burit mig. För mig har det varit viktigt att ha tillgång till olika faser och skeenden i mitt liv och att försöka förstå bevekelsegrunderna till varför man gjort si eller så. Jag har kommit på mig själv med att tänka framåt i livet och planera framåt för saker jag vill göra precis som jag gjorde när jag var 27, fast jag är 30 år äldre idag. Då förstår jag också varför jag vid 56 års ålder tänker framåt som om jag vore typ 28. Livet är när man känner igen sig själv i barnet på bilden och har nyfikenhet och drömmar kvar och den lille rebellen och vagabonden fortfarande lever.

Pelle och Bennie framför ResandeblodJag är glad över resan i mitt liv och då kanske det inte var så konstigt att jag träffade en man från resandefolket på vägen, Bennie Åkerfeldt. Tillsammans åker vi nu runt och turnerar med föreställningen ”Resandeblod”, som handlar om resandefolkets historia i Sverige och inte minst om Bennies sökande i sina egna rötter och sitt eget blod. Jag känner igen väldigt mycket i hans berättelser: Oron om våren för att man inte kan dra iväg någon annanstans, dit vinden för en och möta andra människor och tankar. Själv har jag flyttat i små cirklar (som också mormor och morfar gjorde) som en resande - och dessutom liftat runtom i Europa. Jag finns, och mitt hem är, där mitt hjärta bor. Så är det.

Det fina med musik och skriverier och alla andra uttryck, är att man, när man vill, kan förpassa sig och andra till vilken period Med pappa, morfar och storasyster Anki i Hvita Steneller tanke man vill - man har tillgång till sitt eget liv och historia. Det gäller bara att ha en lekfull inställning.

Eller som Håkan Hellström sa innan vi skulle spela ihop för ett tag sedan, då vi hjälpligt hade lärt oss två av hans låtar för att kompa honom.
- Vi följer bara dig, sa jag.
- Ja, vi leker bara, sa han, så ordnar det sig.
Tänk vad rätt han hade. Det ordnade sig jättebra. För det är nog litegrann det här som musik handlar om och varför det är så underbart när det fungerar: Konsten att kunna leka - inte minst tillsammans med andra människor.

* fremmedarbeider = gästarbetare på norska, används som uttryck för att beskriva invandrad arbetskraft.